Jag vet inte längre vad det är. Hur jag känner mig liksom. Tror att jag är modig. Vilket jag kanske är ibland. Men just nu insåg jag att jag nog är lite rädd. Men mest arg. Fruktansvärt arg. Det är orättvist, det vet alla. Många har sagt det, påpekat det, den där orättvisan. Men inget har nog riktigt förändrats. Jag börjar inse lite mer. Det är eller det liksom känns inte okej. Sedan förstår jag att det egentligen inte finns något att vara arg över. Det är bara bortkastad energi. Men jag kan ändå bli så fruktansvärt arg. Jag är arg ganska ofta nu för tiden. Det är mycket som cirkulerar runt i mitt huvud. Det är mycket som jag hakar upp mig på. Allt mellan himmel och jord som man brukar säga. Jag är ganska dålig på att tala om för andra hur jag egentligen mår. Gissar på att alla har sina hemligheter. Ibland kan min tankar skena iväg. Så om kvällarna när jag ligger med min vardags ångest. (inte alltid stora problem, kan ju vara mina ilandsproblem.) När jag ligger där i mörkret och tänker kan jag ibland känna stress. Speciellt om det är skola dagen efter. Då kan jag nästan försöka tvinga mig till att somna, för jag vet att jag kommer inte orka upp om jag somnar allt för sent. Men det är inte alltid så lätt att somna om man har enmiljon tankar som snurrar.