Alla borde läsa den här texten.

”När jag ska beskriva mig själv så finns det tre ord som först dyker upp. Ung stolt trans. Jag är ung. Jo, jag är bara 16. Jag har hela livet framför mig och långt mycket mer kvar att uppleva. Jag är stolt, nog fan är jag stolt. Jag är trans. Jo, jag är trans och det har jag kunnat sätta ord på sedan jag var 14. Men jag är ung, så det är bara en fas. Jag autistisk så att vara trans är bara något jag inbillar mig så jag ber om hjälp. Jag ber om befrielsen och jag måste övertyga dom om att jag existerar för en könskorrigering är en befrielse, hoppet om att kunna leva och den enda motivationen som finns kvar. Men det betyder inte att omvärlden ser det som så. Internationellt sett så är chansen för en genomsnittlig person  att bli mördat 1 till 18000. Om en är trans är siffran 1 till 12, om en är svart transkvinna är den 1 till 8. Och det finns väldigt många föräldrar som uttrycker det som så att de nu ska begrava sitt barn när den börjar sin befrielse, som att den har dött. Släktingar som bryter kontakten och säger att en är död för dom och folk i skolan som säger att en borde dö förr att en är den en är. Man jag lever, jag lever, jag lever, även de dagarna jag vaknar och känner mig död. När det tar en timme för mig att kliva upp ur sängen, för hur vet jag att benen fortfarande bär? Varför känner en att en är död när en fortfarande lever? För jag lever, jag lever, jag lever, jag lever igenom alla de dagar då jag önskar att jag inte gjorde det.

Ett fel pronomen känns som ett knivhugg men än finns det folk som avsiktligt använder fel pronomen, använder fel namn för de vill trycka in dolken lite till. De vill att fler ärr ska sköljas på dess kropp. De vill inte förstå och de vill inte erkänna att de gör fel. Dysforin är det som styr ens liv. Det finns i ens ådror och sipprar genom hela kroppen. Obehaget, äcklandet och hatet inför ens egen kropp. Det är din kropp men det är inte DIN kropp, och en lever varje dag i den… Varför gång en tittar ner blir en påmind om vilka kroppsdelar en har. Det är en oerhörd smärta och få de saker som en inte göra något åt. Det är orsaken till ätstörningerna, självskadebeteendet och självmordstankarna en aldrig berättade om. Det är frustrationen. Det är en smärta som river, sliter och sargar och jag vill klösa den ut. Jag vill skrika tills mina inälvor brister och jag vill slita av mig huden. När puberteten kom grät jag för blodet som strömmade ut var ett bevis på att jag har en livmoder och de former som min kropp fick är motbjudande och fel. Fel, fel, fel, fel, fel. Jag är ung, stolt och trans så jag slår tillbaka för mina damer och herrar och icke binära skönheter. Jag kan, jag kan slå tillbaka för att kräva att pronomen ska respekteras, för att ta tillbaka natten för transkvinnorna och för transfeministerna och för alla de som slutade som en del av hatbrottsstatistiken.” Nikolai, 16, i SR Metropol igår.

Källa: www.zaralarsson.se