Jag har aldrig riktigt haft bra självrespekt eller självkänsla. Självförtroendet har det aldrig varit något fel på men det är ju en helt annan sak. Men just det här med att kunna se sitt egna värde och liksom kunna älska sig själv, det har jag aldrig riktigt klarat av. Inte på djupet iallafall. Mina föräldrar har alltid varit bra på att försöka lyfta den här sidan hos mig och påminna mig om att jag duger som jag är att man inte behöver vara som alla andra, göra samma saker etc. Vilket jag idag är väldigt tacksam över att dom gjort. Men sen finns det stunder då inte ens föräldrars ord hjälper. Stunder när man kanske stått där kanske mitt ibland vänner men kännt sig så ensam med det man bär på i bröstet att det känns som att man ska explodera. Jag kan se tillbaka på dessa stunder och känna med den lilla flickan som verkligen inte fattade någonting och som var lite vilsen i själen. Jag hade velat ta hennes hand och säga till henne att "inget är ditt fel och allt kommer bli bra."