Hej. Är det någon där ute som kan känna igen sig i "losertown"? Ni vet där man hamnar då man känner att man inte duger. Att man inte är bra nog, för att hela livet känns som en tickande bomb. På kort tid känns det som att man måste hinna utföra x-antal saker och uppnå vissa saker för att liksom hänga med i levlandet. Varje år påminns vi om detta på vår såkallade "födelsedag" vilket jag för i övrigt egentligen tycker är en ganska knäpp grej. Såklart jättesmart att hålla koll på när alla födds och hur gammal vi är av många själ. Men samtidigt hur viktigt är åldern egentligen? Såklart gör stora åldersskillnader väldigt mycket. Men de små, knappt marginala åldersskillnader är ju egentligen, väldigt töntiga. Är det verkligen så stor skillnad på någon som skulle råka fylla år den 1:a januari och 31:a december - samma år alltså? Ja det kan man ju fråga sig. Såklart kanske det barnet som är fött tidigt på året lärde sig att gå före det andra barnet eller tappade sin första tand före det andra barnet. Men ju längre fram vi kommer i livet kommer dessa små marginaler inte längre spela någon roll. Vi kommer alla att möta olika svårigheter här i livet och den ena kommer troligen inte vara den andra lik. Vart jag ville komma med det här var egentligen att det känns som vi allt för ofta försöker rätta oss efter varandra och jämt och ständigt försöka hålla oss snäppet före. Man ska ständigt försöka vara den absoluta bästa versionen av sig själv. Detta kan vara väldigt påfrestande, framför allt i det samhället vi lever i idag. Ständigt så påminns vi om på främst sociala medier att vi måste hålla oss uppdaterade av de nyaste telefonerna, datorerna, kläderna, sminket, filmerna, böckerna, kamerorna, kändisarna, realitystjärnorna, tv-serier, chipssmakerna, mobilaplikationerna och listan fortsätter.. Det viktiga är ju egentligen inte alla dom där prylarna etc. eller hur? Det viktiga är utbytet vi får av att använda grejerna eller utbytet vi får av att plöja två säsonger av en serie. För jag tror att det ger oss något, helt seriöst. Jag tror att de finns två sidor av detta fenomen, både den bra inspirerande och koppla bort världen känslan - samtidigt som det kan få en att känna sig meningslös och väldigt antisocial på många plan. Men sen så tycker jag verkligen att film är så bra! I filmens värld får man iaktta utan att inkräkta eller känna sig jobbig/dryg/påträngande/oönskad man får delta vid sidan om. Samtidigt som man ofta får mig sig något man sedan kan dra nytta av i verkliga livet. Film är bra iallafall.